Inställd surströmmingsfest!
Tyvärr blev helgens surströmmingsfest i Byagården inställd p g a för få anmälningar. Kanske var det fel helg. Byborna kanske var bjudna på privata surströmmingsfester. Och kanske alla bybor, liksom jag, har alldeles för mycket att göra på helgerna. Men jag brukar hinna delta i fester ändå. Åtminstone för det mesta.
Har hört att det ska vara orm-år i år. I Nikkala verkar detta stämma, då dottern och hennes make hittade en livs levande huggorm på tomten. Jag har aldrig, i mitt snart 50-åriga liv, sett en orm i Nikkala. I Säivis däremot hade jag mitt första, och hittills enda, möte med en huggorm. Släkten hade samlats för att göra en utflykt till sjön Brändijärvi, och under vandringen var det flera av oss som såg ormar. En orm slogs ihjäl och sattes in i en läskedrycksflaska, för att tas med och visas till mormor som aldrig hade sett en orm. Men den idén stupade på det faktum att ingen ville ta med orm-flaskan i bilen. För tänk om ormen inte var död och vaknade till liv i bilen och bet någon. Så mormor fick aldrig se någon orm.
Min farmor hade aldrig sett en älg. Detta var på 60-talet och denna skogens konung var inte lika flitigt förekommande i naturen som den är idag. Så när pappa hörde att jaktlaget i Keräsjoki skjutit en älg, for han dit med henne så hon fick studera det ståtliga djuret. Men det var nog inte så ståtligt där det hängde i slaktboden, kan jag tro. Farmor var i alla fall nöjd. Hon hade aldrig sett en bisamrått heller för den delen. Så det hände sig, i början av 50-talet, att Nikkala hade en stor population av dessa gnagare. Någon av pappas bröder hade skjutit en bisamråtta och hämtat den hem på gården så att hon skulle få titta på den. Farmor led av gråstarr och synen var mera dålig. Så när hon kom ut på gården gick hon mot första bästa bruna "hög", och det råkade vara pappas kraghandskar som han använde när han körde motorcykel. Farmor plirade mot handskarna och studerade dom från alla håll innan hon sa: Huj, ko sie sitte olet ruma!!
Tänk om farmor och mormor skulle ha vetat att idag är både svanar, rådjur och björnar flitigt förekommande i vår fauna, t o m i Nikkala.
Har hört att det ska vara orm-år i år. I Nikkala verkar detta stämma, då dottern och hennes make hittade en livs levande huggorm på tomten. Jag har aldrig, i mitt snart 50-åriga liv, sett en orm i Nikkala. I Säivis däremot hade jag mitt första, och hittills enda, möte med en huggorm. Släkten hade samlats för att göra en utflykt till sjön Brändijärvi, och under vandringen var det flera av oss som såg ormar. En orm slogs ihjäl och sattes in i en läskedrycksflaska, för att tas med och visas till mormor som aldrig hade sett en orm. Men den idén stupade på det faktum att ingen ville ta med orm-flaskan i bilen. För tänk om ormen inte var död och vaknade till liv i bilen och bet någon. Så mormor fick aldrig se någon orm.
Min farmor hade aldrig sett en älg. Detta var på 60-talet och denna skogens konung var inte lika flitigt förekommande i naturen som den är idag. Så när pappa hörde att jaktlaget i Keräsjoki skjutit en älg, for han dit med henne så hon fick studera det ståtliga djuret. Men det var nog inte så ståtligt där det hängde i slaktboden, kan jag tro. Farmor var i alla fall nöjd. Hon hade aldrig sett en bisamrått heller för den delen. Så det hände sig, i början av 50-talet, att Nikkala hade en stor population av dessa gnagare. Någon av pappas bröder hade skjutit en bisamråtta och hämtat den hem på gården så att hon skulle få titta på den. Farmor led av gråstarr och synen var mera dålig. Så när hon kom ut på gården gick hon mot första bästa bruna "hög", och det råkade vara pappas kraghandskar som han använde när han körde motorcykel. Farmor plirade mot handskarna och studerade dom från alla håll innan hon sa: Huj, ko sie sitte olet ruma!!
Tänk om farmor och mormor skulle ha vetat att idag är både svanar, rådjur och björnar flitigt förekommande i vår fauna, t o m i Nikkala.
