Simba R.I.P.
Under påsken nåddes vi av sorgebudet att "vår" kisse Simba hade gått vidare till de himelska jaktmarkerna. Jag hade redan känt på mig att han inte fanns i livet längre.
Han hade inte synas till på ett tag, men före påsk kom han på besök och vi la märke till att han inte var som han brukade och väldigt mager hade han också blivit. Det var precis som om han kom för att säga farväl. När jag släppte ut honom ville han inte gå förrän jag hade tagit upp honom i famnen och kramat honom. När jag kände hur lätt han hade blivit, förstod jag vad som var att vänta.Han var ju dock 14 eller 15 år, och det får man väl säga vara en rätt så ansenlig ålder för en katt.
Simba flyttade in till grannhuset för några år sedan och genast kom han på besök, och hälsade på oss som om han alltid känt oss. Och vi kände samma sak för Simba. Hela familjen tog honom genast till sitt hjärta. Annars är vi inte speciellt förtjusta i katter. Vi har fått mer än nog av alla pinkande hankatter genom åren. Men Simba såg till att inga andra katter fick tillträde till vår tomt. Som tack för det bjöd vi honom på fisk.
Det visade sig att han var finsmakare. Inte vilken fisk som helst dög. Laxen skulle vara gravad, aborren och löjan kokt och siken rökt. Hans "riktiga" husse sa att Simba ätit så mycket rökt fisk att han utvecklat rökhosta!
Och vilken jägare han var. Han tog både möss och fåglar. Till fågeljakten hade han utvecklat en speciell jaktteknik som gick ut på att han låtsades vara gammal och slö. Han rörde sig sakta och med möda, tills han såg sin chans. Och då gjorde han ett race, som var snabbare än blixten. Fågelstackaren fattade nog aldrig vad det var som hände.
Varje morgon kom han på besök. Han hoppade upp på fönsterblecket och tryckte nosen mot fönstret och såg vädjande på oss, tills vi släppte in honom. Sen hoppade han upp på kökssoffan och sov där i flera timmar. Och som han sov sen! Ofta på rygg och snarkande!
Den katten var nog den enda katten med trafikvett i hela byn. Han såg noga åt båda hållen innan han gick över vägen. Och hörde, eller såg han någon bil närma sig, drog han sig tillbaka och väntade tills kusten blev klar.
Han hade för det mesta tålamod med barnbarnets hårdhänta ömhetsbetygelser. Om han fick nog, bad han ödmjukt om att få gå ut. Men lika ofta sökte han sig till hennes sällskap.
Vi känner oss väldigt priviligierade för att vi har fått ha delad vårdnad av Simba tillsammans med hans riktiga familj. Jag har inte ännu tvättat bort de sista nosavtrycket från mitt köksfönster och det lär nog dröja innan jag gör det.
Simpan du fattas oss! Ingen annan katt kan ta din plats.
Han hade inte synas till på ett tag, men före påsk kom han på besök och vi la märke till att han inte var som han brukade och väldigt mager hade han också blivit. Det var precis som om han kom för att säga farväl. När jag släppte ut honom ville han inte gå förrän jag hade tagit upp honom i famnen och kramat honom. När jag kände hur lätt han hade blivit, förstod jag vad som var att vänta.Han var ju dock 14 eller 15 år, och det får man väl säga vara en rätt så ansenlig ålder för en katt.
Simba flyttade in till grannhuset för några år sedan och genast kom han på besök, och hälsade på oss som om han alltid känt oss. Och vi kände samma sak för Simba. Hela familjen tog honom genast till sitt hjärta. Annars är vi inte speciellt förtjusta i katter. Vi har fått mer än nog av alla pinkande hankatter genom åren. Men Simba såg till att inga andra katter fick tillträde till vår tomt. Som tack för det bjöd vi honom på fisk.
Det visade sig att han var finsmakare. Inte vilken fisk som helst dög. Laxen skulle vara gravad, aborren och löjan kokt och siken rökt. Hans "riktiga" husse sa att Simba ätit så mycket rökt fisk att han utvecklat rökhosta!
Och vilken jägare han var. Han tog både möss och fåglar. Till fågeljakten hade han utvecklat en speciell jaktteknik som gick ut på att han låtsades vara gammal och slö. Han rörde sig sakta och med möda, tills han såg sin chans. Och då gjorde han ett race, som var snabbare än blixten. Fågelstackaren fattade nog aldrig vad det var som hände.
Varje morgon kom han på besök. Han hoppade upp på fönsterblecket och tryckte nosen mot fönstret och såg vädjande på oss, tills vi släppte in honom. Sen hoppade han upp på kökssoffan och sov där i flera timmar. Och som han sov sen! Ofta på rygg och snarkande!
Den katten var nog den enda katten med trafikvett i hela byn. Han såg noga åt båda hållen innan han gick över vägen. Och hörde, eller såg han någon bil närma sig, drog han sig tillbaka och väntade tills kusten blev klar.
Han hade för det mesta tålamod med barnbarnets hårdhänta ömhetsbetygelser. Om han fick nog, bad han ödmjukt om att få gå ut. Men lika ofta sökte han sig till hennes sällskap.
Vi känner oss väldigt priviligierade för att vi har fått ha delad vårdnad av Simba tillsammans med hans riktiga familj. Jag har inte ännu tvättat bort de sista nosavtrycket från mitt köksfönster och det lär nog dröja innan jag gör det.
Simpan du fattas oss! Ingen annan katt kan ta din plats.
