nikkalaby

   Byagården den 5 april 2015

   Vy från Lindfors mot Ylikangas

 

Det var länge sedan jag skrev något i denna ”Byablogg”, men till mitt försvar kan jag säga att jag har lidit av idétorka, under året jag ej varit delaktig i Byaföreningens styrelse. Jag har haft lite svårt att hålla mig uppdaterad om vad NIK och Byaföreningen planerat och arrangerat, eftersom jag var ”på utsidan”.  Men nu får jag säga, liksom han Terminator ”I´m Back!”. Förhoppningsvis blir jag mer aktiv nu när jag blivit mer aktiv!

 Tyvärr missade jag barnens ”Skidkul” detta år, men å andra sidan har jag rapporterat från skidspåren tidigare år. Det kan ju kännas något tradigt att alltid skriva om samma saker.

Trots en oerhört snörik vinter här uppe, har det inte gått att åka skidor på isen t ex, förrän de senaste månaderna, eftersom det djupa snötäcket varken bar folk eller skotrar. Men så kom töväder och på det kallväder och en fin, hård skare bildades. Sen kom det lite mer snö…och så lite till….och idag har det också snöat lite mer. Jag antar att nu är skidföret bra. Själv åker jag inte skidor längre. Tror inte att min onda höft och mina eländiga knän, skulle tillåta mig stiga upp i den händelse jag skulle ramla. Vilket jag ofta gör. Det är knappt att jag tar mig upp på skotern. Och på den tar jag mig inte upp särskilt ofta. Igår gjorde jag och maken en tur på isen. Det är två år sedan sist och före det var det 1967 som jag tolkade på skidor efter pappas ”Linson”, som endast gick att köra på skare eller hårt packad snö. Och den gick precis så fort, eller sakta, att en skidåkare av idag skulle passera den med lätthet. Passande fart för mig att tolka med skidor efter, med andra ord.

Den "Spetsiga Stenen" som gett stranden dess namn. 

Jag och maken tog en tur förbi Somerolahti, där jag lärde mig simma som 6-åring med hjälp av Nikkala IK´s nuvarande ordförande Tommy Innala. Vi ilade förbi Haparandahamn och de pimplare som idkade sin hobby mellan piren och Pitkäkari. Utanför Santasaari, hade ett helt gäng samlats för pimpelfiske och vi blev jagade av en hund. Jag försökte hitta platsen där min farfar hade stuga och laxfiske på 40- och 50-talet. Jag tror att jag pekade ut rätt ställe för maken, men stranden är numera helt igenvuxen. Vi fortsatte mot Kolmikuusi och vidare efter Hillerströmsstrand mot min och syrrans stuga vid ”Piikikivi Beach”. Vi solade oss ett litet tag och fortsatte sedan hemåt förbi en bekants stuga på en ö utanför Nikkalaviken, förbi alla pimplare som, har jag fått veta, drar upp stora abborrar just nu och förbi alla buskage som växer i vikens utlopp. För ett antal år sedan uppfördes ett fågeltorn vid det gamla ”fryseriet” vid Nikkalavikens strand. Jag vet ej hur många fågelskådare som känner till det och hur många som använt sig av det för att skåda alla fåglar som har gjort Nikkalaviken lika berömd som sjön Tåkern eller Hornavan. Nä, nu ljuger jag lite men faktum är att så många fåglar landar här under vår och höst att kakafonin av läten hörs ända bort till Lindgrens backen. Och svanar, som flyger lågt över byn, är numera en vanlig syn.

Vid Byagården lyckades jag stiga av skotern och räta ut benen. Stelbent stapplade jag hemåt medan maken körde hem skotern förbi den kvarvarande ladugården på Aramis hemman, Nikkala nummer 13, Innala som den korrekta benämningen lyder. (Förlåt en yrkesskada). Detta hemman som alla fastigheter runt omkring är sprungna ur. Däribland mitt hus.

Under skoterfärden hade jag fått så pass mycket inspiration till bloggen att jag tog mig i kragen och skrev detta inlägg.

 Jag hoppas att ni, som läser detta har lagt märke till att Haparanda Kommun sammankallat byborna till ett möte kallat ”Landsbygdsdialog”, som de genomfört i andra byar också. Nu är det Nikkalas tur. På onsdag kväll kl 19:00 i Nikkalas Byagård. Jag hoppas att ni går man ur huset denna gång också. Vi ska inte låta byn bli en sovstad till Haparanda. Vi ska ha utveckling och vi ska komma med förslag på vad vi vill göra. Jag hoppas att så många som möjligt hörsammar denna kallelse.

Vi ses på onsdag!