nikkalaby

Jag har aldrig träffat min farfar. Han dog två år innan jag föddes, men jag har hört berättas om honom så mycket och så kärleksfullt av hans barn och en av hans svärdöttrar (min mor), att det känns som om jag kände honom väl. Han var bagarmästare till yrket och köpte huset jag bor i nu 1924, p g a att det var ett lämpligt hus för en bagarmästare. Det hade nämligen ett bageri på tomten och ett café/affär (caffär?) inhyst i boningshuset. Farfars dåvarande hustru dog i sviterna av spanska sjukan, några år efter att de flyttat till Nikkala och han blev ensam med sina två äldsta söner. Men tids nog, träffade han farmor och de gifte sig och fick ytterligare fyra söner, varav min far var den äldste av dem. Jag har aldrig hört något negativt om min farfar. Säkert hade han sådana sidor också, annars hade han inte varit mänsklig men jag har förstått att han var en man som många kände stor tillit till. Min far var nog väldigt lik honom. Han engagerade sig i sina medmänniskor som ordförande i transportarbetarförbundet, som bussförare och som båtbyggare. När han gick bort på tok för tidigt (jag har redan överlevt honom med många år), kommer jag ihåg att jag förundrades över att kyrkan var alldeles fullsatt av människor som ville ta ett sista farväl av honom. Han hade många vänner och bekanta, men att de var så många hade jag inte förstått tidigare. Han var också en man som många kände tillit till. 

 

Av en händelse, på en fest, så kom samtalet in på Ylikangas. Affären alltså. Den som har haft namnet "Laxen" i rätt många år nu, men som fortfarande kallas för "Ylikangas" i folkmun av oss "infödingar". Och gubben Ylikangas, som var så dålig på att stava men bra på att göra affärer och som körde moppe med en sån där strut runt ansiktet för att inte frysa om kinderna. För visst var det väl han som använde sådan? Eller var det någon annan gubbe? Jag var ju rätt ung när han gick bort, så mitt minne kan ju spela mig ett spratt. Men när vi kom in på ämnet "Ylikangas" så mindes vi också Ida. Ida den lilla, runda, snälla dam som var den som för det mesta, stod bakom disken och betjänade oss. Mamma skickade mig, redan i unga år, med en lista på varor hon behövde och pengar i en portmonä. Man gick fram till Ida, gav henne listan (jag kunde inte läsa ännu), gav henne portmonän och hon plockade fram vad som stod på listan, tog rätt summa från portmonän och gav en kassen med varorna som man bar hem till en väntande moder. Sådan tillit kände byborna för Ida. Man fick de varor man behövde och hon tog betalt för vad de kostade.

 

Att känna tillit är inte något man gör per automatik, därför att vissa situationer kräver det. Tillit är något man förtjänar. 

 

Nå, vad har då allt detta med min farfar att göra? Jo, gårdagens blåsiga Valborgsmässoafton fick mig att tänka på ett familjeordspråk som han myntat, utifrån hävd och erfarenhet. "Tuule Vappun perältä" (säkert felstavat). "Vappu" bodde sydost om oss. Och när det blåste från det hållet blev det alltid dåligt väder inom det närmaste dygnet, med snö eller regn och hård blåst. Det ordspråket kan man känna stor tillit till än idag, även om klimatförändringar gjort prognoser av sorten "gammal bondepraktika", mer osäkra.

 

Men majbrasa i lilla fiskehamnen blev det igår också, med försäljning av kaffe, saft, bullar och lotter. Förutom lottpriser tillverkade i vår verkstad, hade även företagare i byn skänkt priser. Och den nybildade filmföreningen i Haparanda, hade skänkt biljetter till den stundande filmfestivalen. Två lyckliga vinnare vann biljetter till 7 filmer var. Själv var jag inblandad i kaffekokningen eller rättare sagt det var jag som kokade kaffet, så ni vet hos vem ni ska klaga om det inte smakade bra. Men roligt hade vi som samlades för förberedelser och roligt hade de som stod för försäljningen nere i hamnen. Jag har i många år försökt engagera byns unga vuxna i föreningslivet och äntligen verkar mitt "tjat" ha burit frukt. Och tro det eller ej, man kan ha förbaskat roligt i en föreningen och bli vänner för livet. 

 

Och naturligtvis, ska ni få lite bilder också: