nikkalaby

På sista tiden har jag blivit smått bedrövad, ledsen och förbannad när jag gått in på Facebook och läst alla infama delningar och inlägg angående den pågående flyktingkrisen. För det är KRIS det handlar om, inte ekonomisk invandring! Haparanda har gång på gång visat sig kunna axla och hantera flyktingströmmar. Vi har gjort det genom två världskrig och senast vid kriget i Balkan. Om jag inte minns fel. Då kom, även till Nikkala, många flyktingar och de bodde här ett litet tag i godan ro och återvände till sitt hemland så fort kriget var slut. Det kommer dagens flyktingar också att göra. Förutsatt att kriget någon gång tar slut. Det verkar ju vara rena infernot av krigande parter där och ju fler konflikthärdar ju svårare att uppnå fred. Vi kan aldrig föreställa oss vilka hemskheter de flyende har fått gå igenom. Inte ens om vi föreställer oss vår värsta mardröm och det värsta vi varit med om, gånger tusen. Jag tror inte att någon i Sverige kan föreställa sig vad det vill säga att vara med om ett krig och ha fiender runt omkring dig, vart du än vänder dig. Vi har levt våra omhuldade, fredliga, lugna liv här och har endast upplevt krig på film och TV. Våra föräldrar, mor- och/eller farföräldrar har visserligen varit med om det, dock inte själva, men de har sett det från första parkett. Och de som har en eller båda föräldrarna från Finland har säkert fått vetskap om krigets fasor, men det går ändå inte att föreställa sig hur det är. Min pappa åkte som 14-årig tolk, med i bussarna som förde de finska flyktingarna tillbaka till hemlandet direkt efter att freden undertecknats. Han berättade att på många ställen låg döda djur, hästar och kor men inga lik. De var bortforslade och begravda. Utom på ett fält där en död, tysk soldat hängde över ett taggtrådsstängsel. Hans lik hade man inte kunnat ta hand om eftersom fältet var minerat och måste röjas först. På ett ställe var de tvungna att stanna för en sönderbombad posttransport som spärrade vägen. Pappa berättade att de fick hjälpa till att röja så att de kunde passera och när de så anlände till sin slutdestionation lämnade de människor vid sina hem, som i bästa fall bestod av en skorsten och en hög med bråte. Men där stannade folk. De tog sin packning och klev av till ingenting. Men de var hemma. Dessa syner följde min pappa hela livet och han beundrade dessa människor deras vilja och ork att fortsätta. 

 

I dagarna har pappas berättelser kommit att aktualiseras igen. Skillnaden är att vi svenskar idag har en betydligt bättre förmåga att hjälpa....om vi bara vill. Ett av inläggen jag läste i morse på Facebook, handlade om hur vi samlat ihop 40 miljoner till flyktinglägren men inte kunde hjälpa våra egna. Enligt detta inlägg gällde det 34000 hemlösa (varifrån får de sina siffror? Det måste vara svårt att räkna hemlösa eftersom de oftast inte är folkbokförda på någon adress). I andra inlägg och delningar av denna sort gäller de gamla, barn som inte får äta sig mätta m fl "utsatta" grupper. Ni har säkert läst dem. Dagens vandringssägner.

 

Det var det här med att "hjälpa sina egna" som fick mig att gå igång. Jag tror inte att de som delar dessa inlägg och som verkar så på hugget när det gäller "våra egna", någongång i hela sitt liv har hjälpt en endaste en av "sina egna". I alla fall inte hemlösa och inte ensamma gamlingar eller hungriga barn heller. Men "våra egna" behöver inte tillhöra dessa grupper. "Våra egna" finns runt omkring oss. Nämligen "våra egna" föreningar. Hur ofta har dessa inläggsdelare hjälpt till med barnaktiviteter, lett träningar, gympagrupper, teater-,pyssel- byaaktiviteter? Hur ofta har de arrangerat majbrasor, bakat till fikaförsäljningar, delat ut informationsblad, raggat medlemmar, ställt upp i styrelser? Jag vet! Ingen gång! Och det vet jag eftersom jag själv är aktiv inom föreningslivet och har varit det i många år. Bara att få folk att ställa upp styrelser är hopplöst svårt, för att inte tala om att få dem att delta som arrangörer av aktiviteter och evenemang.

 

Och det var nu jag började att fundera på Mustaparta skärgårdsmarknad. Vid Byaföreningens senaste styrelsemöte tog vi upp frågan om marknaden och dess vara eller icke vara. Vi beslutade att göra ett nytt försöka att engagera bybor och andra intresserade att arbeta med detta. Man behöver inte vara Nikkala eller Västra Nikkalabo för att vara med. Det enda som krävs är att man är intresserad av att ingå i en grupp som tar sig an att föra denna historiska marknad in i framtiden. Finnarna har lyckats bra mycket bättre än vi med varumärket "Mustaparta". Det enda som finns kvar på svenska sidan, just nu i alla fall, är skärgårdsmarknaden. Vi har ett fint läge att göra något bra av detta. Bra för Nikkala, men även bra för Haparanda kommun. Bra för turismen och lokala hantverkare och handel. Men det finns ett stort ABER! Vi är för få i Byaföreningens styrelse för att kunna arrangera detta på egen hand. Och då har jag även räknat med hjälpen vi får av dem som f n är anställda åt föreningarna. Vi behöver vara en större grupp. Framför allt behöver vi många som kan vara med att kläcka idéer, baka och sy kläder. Fundera på saken gott folk. Jag har varit med om marknaden några gånger och jag kan säga att det är väldigt roligt. Det är roligt att gå omkring i sin 1700-tals utstyrsel och träffa folk medan man serverar kaffe eller gör något annat. Och ju fler som deltar ju större och bättre blir arrangemanget. Försök övertala era vänner att ställa upp. Om vi blir många behöver man ju inte ställa upp varje år. Jag ska sammankalla till ett intresse- och idémöte här framöver. Kallelsen kommer att gå ut via Byabladet, på vår hemsida. Så håll er uppdaterade kära vänner så ses vi framöver.