En simtur för länge, länge sedan.
Det är konstigt hur vissa lukter och ljud kan påminna en om händelser långt tillbaka i tiden. Ju äldre jag blir, ju oftare händer det att jag kommer ihåg saker som legat långt in på minneskortet. Kanske är det en analkande demenssjukdom eller bara sentimentalitet, men jag tycker att det är ganska kul, när det händer.
Härom dagen var det något som påminde mig om en försommar för länge sedan när jag och min kompis lekte i stenröset bakom "Aramis". Hur det nu kom sig sökte vi oss vidare in på ängarna och såg, som vi tyckte, en uppenbarelse. Mitt på ängarna fanns en dunge med knotiga björkar och rönnar. Det var så pass tidigt i juni, att träden knappt hade fått löv och vi la märke till att träden växte i ring runt en sjö. Åtminstone tyckte vi att det var en sjö. Den var jättestor tyckte vi. Åtminstone 25 meter i diameter. Och den var så vacker. Som en bild i en sagobok. Här ska vi simma, bestämde vi.
Vi sprang hem till kompisen och hon letade fram en baddräkt. Hennes mamma var inte hemma och lika bra var det, för om hon hade frågat henne, hade hon aldrig fått göra det hon tänkte göra. Själv gick jag aldrig hem för jag förstod att min mamma hade nekat oss nöjet. Av någon underlig anledning var föräldrarna på den här tiden (60-talet) fortfarande rädda för lunginflammation.
Fyllda av förväntan sprang vi ner till sjön och kompisen vadade ut i det iskalla vattnet. Botten var "slibbig", sa hon och jag kommer inte ihåg om hon simmade där eller ej. Men jag vill minnas att hon doppade sig och trampade på något vasst som visade sig vara en rostig sardinburk. Jag tror till och med att hon skar sig så att det blödde.
Men en så vacker sjö, som den vi hittat måste få ett namn och vi visste vad vi skulle döpa den till: "Gyllene Sjön"!
Väl hemma, på kvällen, berättade jag om dagens äventyr och kunde inte förstå varför mina föräldrar skrattade så gott (även om mamma först ojade och vojade sig en massa). Pappa visste precis vilken "sjö" jag pratade om och kunde upplysa mig om att det var en gammal soptipp. Tur att inte kompisen trampat på något värre än en plåtburk! När han var tonåring, hade han varit med om att någon hade sjösatt en båt och rott omkring i "sjön".
När sommaren led mot sitt slut, besökte vi "Gyllene sjön" igen och kunde konstatera att vattnet sjunkit undan och blottlagt en massa gamla plåthinkar, taggtråd, glasflaskor och annat bråte.
Kanske en skattkammare för framtida arkeologer?
I söndags tog jag en promenad över ängarna till "Gyllene sjön". Inte är den stor och man såg nästan inte vattnet för alla trän. Men så småningom ska jag visa stället för mitt barnbarn och berätta historien om "simturen".
Härom dagen var det något som påminde mig om en försommar för länge sedan när jag och min kompis lekte i stenröset bakom "Aramis". Hur det nu kom sig sökte vi oss vidare in på ängarna och såg, som vi tyckte, en uppenbarelse. Mitt på ängarna fanns en dunge med knotiga björkar och rönnar. Det var så pass tidigt i juni, att träden knappt hade fått löv och vi la märke till att träden växte i ring runt en sjö. Åtminstone tyckte vi att det var en sjö. Den var jättestor tyckte vi. Åtminstone 25 meter i diameter. Och den var så vacker. Som en bild i en sagobok. Här ska vi simma, bestämde vi.
Vi sprang hem till kompisen och hon letade fram en baddräkt. Hennes mamma var inte hemma och lika bra var det, för om hon hade frågat henne, hade hon aldrig fått göra det hon tänkte göra. Själv gick jag aldrig hem för jag förstod att min mamma hade nekat oss nöjet. Av någon underlig anledning var föräldrarna på den här tiden (60-talet) fortfarande rädda för lunginflammation.
Fyllda av förväntan sprang vi ner till sjön och kompisen vadade ut i det iskalla vattnet. Botten var "slibbig", sa hon och jag kommer inte ihåg om hon simmade där eller ej. Men jag vill minnas att hon doppade sig och trampade på något vasst som visade sig vara en rostig sardinburk. Jag tror till och med att hon skar sig så att det blödde.
Men en så vacker sjö, som den vi hittat måste få ett namn och vi visste vad vi skulle döpa den till: "Gyllene Sjön"!
Väl hemma, på kvällen, berättade jag om dagens äventyr och kunde inte förstå varför mina föräldrar skrattade så gott (även om mamma först ojade och vojade sig en massa). Pappa visste precis vilken "sjö" jag pratade om och kunde upplysa mig om att det var en gammal soptipp. Tur att inte kompisen trampat på något värre än en plåtburk! När han var tonåring, hade han varit med om att någon hade sjösatt en båt och rott omkring i "sjön".
När sommaren led mot sitt slut, besökte vi "Gyllene sjön" igen och kunde konstatera att vattnet sjunkit undan och blottlagt en massa gamla plåthinkar, taggtråd, glasflaskor och annat bråte.
Kanske en skattkammare för framtida arkeologer?
I söndags tog jag en promenad över ängarna till "Gyllene sjön". Inte är den stor och man såg nästan inte vattnet för alla trän. Men så småningom ska jag visa stället för mitt barnbarn och berätta historien om "simturen".
