nikkalaby

När jag var i 8-9 årsåldern, fick vi höra att det hade byggts en lekpark i byn. Vi trodde först att det bara var en lögn, som barnen från andra sidan byn, hade hittat på. Men vi tog i alla fall våra cyklar och cyklade till andra änden för att kolla upp sannningskalten i påståendet och döm om vår förvåning. Vi hittade en lekpark! Lekparker var annars något som fanns på andra orter men inte i Nikkala och vi var mäkta förundrade. I lekparken fanns en gunga, en sandlåda, en oerhört hög rutschkana (som jag knappast vågade åka i) och en sån där karusell, som fanns i alla lekparker förr. Där alla barnen satt på små bänkar och ett barn stod utanför och gav fart och man snurrade och snurrade ända tills någon började må illa. Efter en sådan åktur, åkte man aldrig mer karusell.

Den lekparken revs för ganska många år sedan och byn blev lovad en ny, men i samma veva fick skolan ny lekutrustning och det var kanske därför som behovet inte var så stort och hela saken glömdes bort. Ändå till 2015 på ett bya-möte med kommunen, då frågan väcktes på nytt. Strax efter att Byaföreningen beslutat sig för att undersöka kostnadera m m för en dylik park, kom möjligheten för föreningar att ansöka om bidrag från Jordbruksverket och ”landsbygdsprogrammet”. Två villkor skulle uppfyllas, Haparanda stad skulle bidra med en del och föreningen själv skulle bidra med 10 %.

En föräldragrupp bestående av Linda Grönberg, Rebecka Lindgren, Åsa Haaksluoto och Karolina Kämäräinen anmälde sig till att börja planera för lekparkens utformning och lekutrustning. Byns barn fick önska sig olika lekattiraljer och utifrån dessa önskemål fick lekparken sitt utseende och innehåll. Från början hade lekparken även ett utegym anslutet.

Vi fick också hjälp av kommunens dåvarande landsbygdsutvecklare Jessica Wennberg, att begära in anbud för markarbete och hopsättning av utrustningen. Det visade sig att endast två företag i norrbotten var auktoriserade att montera lekutrustning. Det ena företaget fanns i Luleå och det andra var BDX.

Men innan beställningen på lekutrustning kunde genomföras måste föreningen samla ihop pengar till egenavgiften som då uppgick till dryga 70 000 kr. Ärligt talat, trodde vi aldrig att det skulle lyckas för trots upprop till byborna om olika förslag på att hjälpa till med det, var intresset från föräldrarna skralt. Men två föräldrar har sett till att detta ändamål har uppfyllts och det är John Untinen och Åsa Haaksluoto som har uppvaktat olika företag med en förfrågan om bidrag till egenavgiften. Dessutom har några bybor skänkt pengar, privat.

Föreningen har också, tillsammans med NIK, sålt både mössor, lotter och almanackor. Mössornas behållning gick oavkortat till lekparken.

När vi hade fått ihop nog mycket pengar i kassan för att göra en ansökan så satte sig undertecknad ner och började fylla i detta digra dokument. Det skulle förklaras och motiveras och göras budget och bifogas anbud och en herrans massa andra papper. Till god hjälp hade jag Jessica Wennberg.

När ansökan var gjort och inlämnad (digitalt bör tilläggas) började väntan. Och  vi behövde inte vänta länge förrän första begäran om kompletteringar kom in från länsstyrelsen. Då hade vi hjälp av Gun-Britt Liljergren, som vikarierade Jessica, som landsbygdsutvecklare en tid. Och fler kompletteringar och förfrågningar fick vi. Och hade vi inte fått hjälp av både Gun-Britt och Jytte Rydiger, hade vi nog gett upp. Deras hjälp och stöd under projektets gång har varit ovärderligt.

Sedan uppdagades det att tomten som vi hade beslutat oss för att anlägga lekparken på inte ägdes av Haparanda Stad utan av HABO. Men vi behövde inte göra en ny ansökan p g a detta. Men lekparken behövdes flyttas och ritas om något.Sedan meddelade länsstyrelsen att pengarna för utegym var slut, därför kunde vi inte ansöka om att bygga en sådan. Nåväl, ansökan för själva lekparken stod kvar men det drog ut på tiden och nya förfrågningar om kompletteringar och tveksamheter, ställdes från länsstyrelsen, som är den myndighet som behandlar ansökningarna till landsbygdsprogrammet från länet.

Vid det här laget hade alla i föreningens styrelse börjar ledsna på hela projektet och när  vår kontaktperson på länsstyrelsen ringde mig en sista gång skulle jag just tala om för henne att vi ämnade dra tillbaka vår ansökan, när hon sa:

-          Vi har beslutat att ni ska få pengarna till er lekpark.

Detta var i början av sommaren 2017 och det blev bråttom att beställa lekutrustning och meddela BDX. Och teckna ett lån som skulle betala projektets fakturor tills parken var färdig och vi kunde begära utbetalning av våra bidrag.

Sedan kom nästa försening. Företaget Hags, som tillverkar lekutrustning, hade plötsligt flyttat sin tillverkning till Polen och p g a detta var all lekutrustning försenad. En del av den blev så försenad att vintern hann göra sitt intåg och vi har fått vänta till sommaren 2018 innan resten av parken har monterats.

Men nu är den på plats och Nikkala Västra Nikkala Byaförening hoppas att alla barn ska ha mycket roligt här och att lekparken kan ses som ett utflyktsmål för hela familjen.

Vi hoppas också att alla hjälps åt att ta hand om lekparken och ser efter den så att inte nedskräpning och skadegörelse förstör det vi nu, äntligen har åstadkommit. Då kan den finnas kvar länge nog så att dagens barn hinner få egna barn som kan leka här.

Jag vill tacka ALLA som har hjälpt föreningen med lekparken. Alla föräldrar som varit engagerade, styrelsemedlemmar, föreningens anställda och de som bidragit ekonomiskt.

Kommunens landsbygdsutvecklare Jessica Wennberg, Gun-Britt Liljergren och Sofia Mevius.

Och Jytte Rydiger samt övriga som varit oss behjälpliga.   

Invigningen bjöd på både regn och kalla vindar. Men alla barnen hade roligt, speciellt med de tre clownerna som besökte parken och inte fattade hur man skulle använda alla lekredskapen. En av clownerna trodde t o m att rutschkane-röret var en toalett!! Föreningen bjöd på bullar och festis och de vuxna fick kaffe. Dessutom gick alla barnen hem med en reflexväst, som Haparanda Stad införskaffat till invigningen. En mycket bra present med tanke på årstiden.