nikkalaby

Igår kväll, den 5 maj, kallade Nikkala IK och Nikkala, Västra Nikkala Byaförening till ett medlemsmöte. Vi tyckte att det var viktigt för medlemmarna att föreningarna presenterar styrelserna, sina verksamhetsplaner och vad man planerar att göra under året. Men den viktigaste anledningen var att börja informera och även diskutera hur föreningarna ska överleva, när Kristina går i pension om några år. Då måste föreningarna börja skötas mer ideellt än det görs för närvarande och mötet igår kväll tog upp en hel del jobb som ingår i den kategorin, d v s jobb som Kristina nu sköter. Man diskuterade lite hur man eventuellt kan göra arbetet lättare och kanske ha färre arbetsuppgifter. Men än så länge är inget bestämt, utan nu förs diskussioner och förhoppningsvis har vi väckt en tanke hos medlemmarna för hur framtiden ska yttra sig. Vi vill ju inte att Nikkala ska bli en sovstad till Haparanda. Och att ha fungerande, ideella föreningar är A och O för att byn inte ska stangera. I slutat av mötet kom vi in på en del lustiga historier om gamla Nikkalabor, nu bortgångna och då kom vi in på det här med ”berättarkväll”. Och det ska väl gå att ordna. Förslagsvis till hösten. Bara nog många berättarsugna bybor ställer upp. Vi kan göra det som ett ”berättar-café”. Till hösten har jag också tänkt starta en släktforskningkurs, om det finns nog många intresserade. Haken är att man måste ha egen laptop eller surfplatta. Och en bieffekt av släktforskning kan bli hembygdsforskning, vilket också är något att satsa på så småningom. Om intresse finnes vill säga. Nikkala har historiskt haft olika föreningar och vi svenskar har ju varit föreningsmänniskor, av arv och hävd. Min pappa var aktiv i NIK, under sin ungdom och även lite grann när jag och min syster var barn. Jag drar mig till minnes en fotbollsmatch i mitten av 60-talet, som tilldrog sig på vår fotbollsplan som då var fullstor och användes till just fotboll. Matchen stod mellan ”gubbarna” och ungdomarna. Ungdomarna vann förstås och gubbarnas förklaring till deras förlust var ”vi lät killarna vinna”. Samma fotbollsplan hade en kortare löparbana och en hoppgrop och dessa användes av Nikkala skola när vi hade ha tre-kamp. Grenarna var löpning 60 meter, längdhopp och kast med liten boll. Var man duktig fick man ett märke. Själv fick jag aldrig något märke. Jag sprang säkert söligast i hela skolan, hoppade kort och landande knappt i sanden och det var nog bara en annan tjej som kastade sämre än jag. Långboll spelades så fort marken var bar och torr och det spelade vi oftast på skolgården. Synd att det spelet helt har försvunnit i byn. Jag tror att under mina barn- och ungdomsår var det nog bara i Nikkala som långboll spelades. Överallt gällde annars brännboll och den tog så småningom över även i Nikkala. Vår lärarinna i 4:e och 5:e klass hette Karin Bäckström och när hon märkte att klassen var lite ofokuserade och vädret tillät, kunde hon säga att ”nu går vi ut ett tag och spelar långboll” och det gjorde vi. Kanske bara en halvtimme, men det räckte. När gör man sånt i skolan idag? När mina barn var i mellanstadieåldern, arrangerades ”kvarters-cupen” på fotbollsplaner runt om i kommunen. Men det initiativet har också dött ut, kanske p g a för få barn i rätt åldersgrupp och svårighet att få ledare. Idag har fotbollsplanen övergett fotbollen och istället blivit en ridbana och en pumptrack-bana (cykelbana modell lite häftigare). För några år sedan skulle några killar från byn göra en beachvolleyboll-bana också i anslutning till samma f d fotbollsplan, men det jobbet avstannade och i skrivande stund vet jag inte om den kommer att färdigställas. Fotboll verkar i alla fall, inte vara det som byns barn och ungdomar är intresserade av just nu, men skulle det intresset väckas igen går problemet med fotbollsplan säkert att lösa. Detta var en liten tripp nedför ”memory lane” och idrottandet i byn. Själv har jag aldrig varit en tävlingsmänniska utan har tränat och rört på mig för min egen skull. Långpromenader är min grej och därför hade det varit roligt om vi hade fått till en vandringsled i skogarna runt byn. Och framför allt har jag alltid varit klumpig. Lyckades jag klättra upp i ett träd, så inte kom jag ner själv utan hjälp. Gick jag i träskor, vrickade jag fötterna och slog hål på knäna. Och i mars ramlade jag över en kasse läsk i Byagårdens kök och bröt vänster handled. Den högra handleden bröt jag för 20 år sedan när jag tankade på Shell och halkade. Men konstig nog var jag alltid jädrans bra på basket. Då för länge sedan. Nu får jag hålla mig till promenader och föreningslivets alla glädjeämnen och problem. Och jag hoppas och tror att vi tillsammans kommer att lösa problemen med framtidens drift av föreningarna. Vi vill ju ha kvar Byagården, elljusspåret och allt annat som gör det värt att bo här.